Hur summerar man den bästa månaden i sitt liv?
Jag gör ett försök...
Söndagen efter den hemska magvärken så tog jag och M tag i det sista som behövde rensas och städas inför Myrans ankomst. En riktig rensning av sovrummet och dess garderober. Man ska ju ha plats för Myrans kläder nu, fast de är små =)
En lång dag blev det som avslutades med en god middag med grannarna på lokala Brasseriett. Mot slutet av middagen började storstädningen, och det faktum att jag suttit upp i mer än 30 min ,göra sig tillkänna i min ländrygg. Jag fick stå upp för att lindra värken och kom på mig själv med att stå och vagga vid bordet. Jag såg nog, kände mig framför allt väääääldigt gravid!
Med nästan 2 veckor kvar till beräknad förlossning är det kanske inte så konstigt haha men det var första gången jag stod med händerna på "the lovehandles" och vaggade sådär klassiskt.
På vägen hem handlade vi lite så att jag skulle slippa gå ut över huvud taget dagen efter för att köpa lunch och snask.
Vi kom inte mer än halvvägs hem så kände jag att det började sippra nånting varmt längs med mina lår...
-Jag tror att vattnet kanske gick nu, sa jag till M. Eller så kissade jag just på mig!?
-Vad tror du själv? sa M =)
Det hör till saken att jag pga det konstanta trycket mot blåsan inte känt mig kissnödig överhuvud taget på åtminstone flera dagar trots att jag ibland faktiskt verkligen behövde kissa. Förvirrad kossblåsa kanske? ;) Jag tänkte att jag helt enkelt kanske inte känt att det var dags och att det runnit över?
-Vilket är mest troligt med 12 dagar kvar till att du ska föda?
-Ja du har väl en poäng där...
Väl hemma, nyduschad och ombytt så fortsatte det sippra och jag fick inse det faktum att det faktiskt var vattnet som gått! Jag trodde nog att jag skulle bli nervös när det faktiskt nu var verklighet att Myran skulle ut. Det kändes bara bra, lite nervöst såklart men mest för att man inte visste vad som väntade och för att jag nu måste ringa till förlossningen och ställa en massa frågor. Sånt gillar jag inte, att inte veta svaret på frågorna som jag måste ställa. Helt absurt men sant.
Jag var ju tvungen att ringa i alla fall så det gjorde jag och de sa såklart att vi skulle komma in och få bekräftat att det vr vattnet som gått och att det var klart vatten.
Så vi ringde Micke för att höra om han kunde tänka sig att köra till Danderyd en söndagskväll. Han blev såklart uppspelt och glad och sa att självklart gör han det! Sagt och gjort, vi satte oss i bilen, jag på en handduk, och for iväg till Abrahamsberg för att plocka upp Micke. Väl där bytte vi plats och jag kunde koncentrera mig på att bli lite nervös.
På danderyd blev vi väl bemötta, jag blev undersökt vi fick se på Myrans hjärtfrekvens och de konstaterade att allt såg bra ut. Vi fick åka hem igen och om det inte skulle sätta igång innan onsdag morgon så skulle vi komma in för igångsättning.
Hemma igen...klockan hade väl blivit tolv eller ett nånting och jag var riktigt trött. Konstigt nog kunde jag somna, fast jag fick gå upp 10 gånger säkert för att byta binda som blev genomblöt på minuter bara. Där gick alla efter-förlossningen-bindor som jag så förutseende inhandlat.
Klockan fem gick jag upp för att duscha, minns inte riktigt varför...kanske såg jag lite blod också i vattnet? M kom hur som helst också in i badrummet och jag sa att nu tror jag att kanske slemproppen gått...PLUMS...nej NU gick den! Och med besked! En stor mörkröd slemlkutt, det var ingen tvekan om saken. ¨
Jag tror att vi ringde till förlossningen igen...fick svaret att stanna hemma såklart.
Klockan sex vaknade jag av ett konstigt ljud och ett "knäpp" i magen.
-Vad var det!?! sa jag till M som självklart varken hört eller känt nånting.
Och så var värkarna igång.
Vi försökte att inte ta tid på dem så som de sagt att man skulle göra men efter några timmar så kändes det som om de kom ganska tätt så då började vi kolla, det verkade som om de kom ca tre st på tolv minuter så det var inte dags att åka in i alla fall.
Jag lyckades somna någorlunda mellan värkarna och jag profylaxade loss när de kom. M var ett bra stöd men jag har egentligen ingen koll på vad eller om han gjorde nånting egentligen. Jag tror att han uppmuntrade mig bra för jag blev inte irriterad i alla fall som jag föreställt mig att jag hade kunant bli.
Vid elvatiden kände jag, trots att det inte var exakt tre värkar på tio minuter, att jag nog ville åka in. Vi ringde och de sa att känner du så, så kom in.
Vi ringde Micke som lovat att komma som ett skott och sa att det var dags nu. Han skulle bara lämna familjen hemma så skulle han komma. Bra där, nu var värkarna väldigt intensiva men ändå hanterbara tyckte jag. Tills att jag skulle börja förbereda mig för avfärd och behövde stå upp, klä på mig och sånt. Då blev det jobbígt som fan. Hittills hade jag ju legat ner och kunde koncentrera mig på att andas. Nu kände jag att det gjorde ju för bövelen asont!
Jag sa till M att jag kan inte åka, jag kan inte sitta upp. Det går inte.
-Vad ska du göra då menar du? sa han
-Inte vat jag, jag får föda här hemma, eller ring en ambulans, sa jag.
M ringde förlossningen som vi vid det här laget hade pratat med 150 gånger och väl kände till oss. Hon sa att nu tar du saken i egna händer M, Linda kan inte ta egna beslut i sitt tillstånd. När er skjuts kommer så sätter du helt enkelt henne i bilen och så åker ni hit. Punkt.
Som hon sagt hade jag inte mycket att säga till om så vips låg jag i baksätet på vår AYGO och andades. Kan inte varit en fager syn! Som en strandad val =)
Väl inne på BB så frågade de efter de enda två saker som var viktiga att ta med, journalen och mitt id-kort.
-Ja de vart nog kvar hemma.
Allt annat fick vi med oss i alla fall!
Klockan var ca 12 och nu rullar det på. Alla är supertrevliga och man känner sig väl omhändertagen. Jag var 8 cm öppen redan. Värkarna kommer tätt och jag kan inte fokusera på nånting annat egentligen. Kollar Myrans hjärtfrekvens emellanåt och kikar på värkkurvan men bestämmer mig för att det är bara onödigt att göra så jag fösöker vila mellan värkarna. Det går ganska bra och jag lyckas tydligen somna emellanåt även härinne.
Tiden går...har ingen aning om vad som händer när eller hur lång tid det tar. Värkarna kommer och jag andas...
Jag har väldigt ont i ländryggen och tycker att det är jobbigt att vara i någon anna ställning än på rygg egentligen. Vid något tillfälle frågar barnmorskan mig om jag har har hört talas om sterila kvaddlar. Det har jag ju, har hört att det ska göra djävulskt ont. Jag bestämmer mig för att prova i alla fall för det kan ju inte vara så illa.
Djävulskt ont var en extrem underdrift! Den värsta smärta du kan tänka dig, som ett jordgetingbo i ryggslutet ggr 100! Men jävlar vad det var effektivt! Det blev färgfilm igen och M sa att jag inte varit kontaktbar innan men nu började skoja och var med i matchen igen.
Jag gick och tog en dusch till och med. Det var verkligen skönt. Jag tror att man fick en väldig energi av att inte ha så ont. En paus liksom.
Timmarna rullade på igen och jag provade lustgasen. Den som ska vara så bra. Jag tyckte den bara var ivägen, och att den luktade illa så den fick hänga kvar där den var.
Efter ett tag så hade kvaddlarna gjort sitt och de frågade lite försynt om jag ville ha kvaddlar igen? Ja det hjälpte ju sist så varför inte. Det hade dhon nog inte räknat med hehe. Det är ju tur att hjärnan glömmer smärta fort för fy faan vad ont det gjorde den här gången också! Men som sagt är det sjukt effektivt och jag skulle absolut göra det igen.
Så småningom vart det dags att krysta i alla fall och det var nu det blev jobbigt på riktigt tyckte jag. Nu var det verkligen ingen återvändo. Trycket var påtagligt men Myran ville inte riktigt komma ut. De frågade om jag kissat på länge, vilket jag inte hade men kunde inte heller så de fick tömma åt mig. Är inte helt säker på hur det gick till men det kändes inte i alla fall.
De ville hela tiden att jag skulle prova nya ställningar men jag hade så ont i lederna och ryggen så det var svårt tyckte jag. Pallen var skön att sitta på, då kunde jag luta mig bakåt mot M och det avlaste väldigt mycket. Det kändes dock som om de ville flytta tillbaka mig väldigt snabbt därifrån men jag hade suttit på den länge enligt M.
Upp i sängen igen och nu vet jag inte hur fort eller sakta det gick men rätt som det var så var det i alla fall en till barnmorska i rummet som skulle hjälpa till att trycka ut Myran så medans jag krystade höngde hon på magen och tryckte bokstavligen neråt.
Helt plötsligt känner jag hur det spänner enormt där Myran ska ut.
-Ni behöver inte köpa hårborste än i alla fall, sa barnmorskan. Hon såg alltså huvudet!
Tryck på sa dem och nu vart det liite läskigt. När det kändes som om jag faktiskt skulle spricka och huvudet var precis på väg ut så sa jag bara Nej nej nej!
O de sa Jo, jojojojo! Då var det läskigt. Sen tog det väl ett par krystvärkar till och sen pluppade Myrans huvud ut och jag minns att jag tänkte: -Nu ska den väl bara glida ut? Nej då! Det var ju lika mycket till och det var bara att kämpa på. Det gick ju fort dock och som från ingenstans kom världen vackraste lilla Elliot upp på mitt bröst!
-Det är en pojke. Det är en pojke! var det enda jag fick fram. Jag tror att jag ville tala om det för M men det hade han förstås redan sett =)
Han var så fin och skrek o skrek o skrek. Så fint skrik! Jag var bara lycklig!
Fortsättning följer snart.....
